Fångst av mårdhund med ställande hund är som bäst en ytterst effektiv fångstmetod. När man bedriver fångst med ställande hund rör man sig i skymningen på de områden där mårdhunden trivs, det vill säga exempelvis vid vasstränder och åkerrenar. Hunden kan ledas mot ett färskt spår exempelvis med hjälp av synobservationer eller färska observationer från viltkameror. När hunden upptäcker ett mårdhundsspår letar den upp rovdjuret och håller det på plats genom att skälla, så länge tills hundföraren hinner fram till platsen och kan avliva djuret. Det kan hända att mårdhunden flyr, men den stannar ofta under påtryckning av hunden till dennas ståndskall.
Se videon, hur ordnar man effektiv mårdhundsfångst med ställande hund:
Det hör till god sed att meddela lokala invånare om fångst och användning av ljuskällor.
Övriga djurs fredningstider under fortplantningstiden bör beaktas vid fångst
Jägaren bör agera ansvarsfullt vid fångst ovan mark. Särskild försiktighet bör iakttas vid användning av okopplade jakthundar för fångst av mårdhund och mink under fortplantningstiden (1.5–1.8). Användning av okopplad jakthund (dock inte drivande hund) under fortplantningstiden förutsätter alltid att det är frågan om en hund som skolats uttryckligen för jakt på måldjurarten. Dessutom förutsätter det särskilt övervägande från fall till fall, för att säkra att andra djurarter inte störs eller skadas. Om fångstmetoden används felaktigt genom att en hund släpps fri under fredningstiden, kan detta leda till att hunden skadar eller stör häckande fåglar, fågelkullar och även däggdjur. I värsta fall kan man då bryta mot flera bestämmelser i jaktlagen och övrig lagstiftning.
Många olika hundraser lämpar sig
Se videon:
Vid fångst ovan mark av mårdhund stoppar hunden mårdhunden och jägaren kan avliva mårdhunden till hundens skall. Många olika hundraser används som ställande hundar, men generellt sett är stora spetsar, stövare och vorstehraser bäst lämpade. Viktigare än rasen är dock den ställande hundens arbetssätt och intresse för fångst av mårdhund. Om en hund inte används för att driva mårdhund, kan alla hundraser användas för fångst, oberoende av årstid och utan att det strider mot den skyldighet att hålla hundar kopplade som avses i 51 § i jaktlagen.
De hundar som lämpar sig för fångst ovan mark kan grovt indelas i två grupper utgående från sitt sätt att arbeta.
Stötande hundar
- Arbetar inom en liten radie från sina ägare.
- En fördel, ifall man har en färsk observation av ett djur. Det kan handla om antingen en spårobservation eller en synobservation. Fångst som inleds med en färsk bild från en viltkamera ger den största chansen till ett lyckat slutresultat. En välfungerande fångstmetod är till exempel fångst från en åker med hjälp av artificiella ljuskällor.
- Begränsade områden är lämpliga arbetsmiljöer för denna typ av hund. Bland annat små holmar, tätorter och områden i närheten av vältrafikerade trafikleder passar bra för denna hundtyp. I områden med täta mårdhundspopulationer kan det också fungera bra med att låta hunden söka fritt.
- Fördelen med hundarna i denna grupp är att de är lätta att kontrollera. Eftersom hunden håller kontakt med hundföraren går det bättre att styra den.
- Till denna hundgrupp hör bland annat retrievers, vorstehhundar och wachtelhundar.
Hundar som arbetar självständigt
- Hundar i denna grupp är sega och har mycket stark jaktinstinkt. De är ofta goda spårhundar. Hundarna kan utnyttja även äldre spår eller bilder från viltkameror. Arbetet slutar mycket ofta med ett lyckat resultat.
- Jaktområdena bör vara tillräckligt stora. När man använder hundar i denna grupp bör man ta i beaktande övriga störningsmoment, såsom betande boskap, andra jägare, bosättning och trafik. Svaga isar innebär dessutom en större risk när hunden arbetar långt ifrån sin ägare.
- Hundarna bör vara ställande, det vill säga de bör med skall visa var bytet finns och hålla detta på plats tills hundföraren kommer till platsen för att avliva djuret.
- Hundarna bör också vara tillräckligt snabba och aggressiva för att kunna få en mårdhund att stanna. Det är inte önskvärt att hunden angriper bytet. Om så sker, låtsas mårdhunden vara död. Ifall det dröjer länge för hundföraren att anlända till platsen kan hunden förlora intresset för det orörliga djuret och lämna det. Då smiter bytet ofta iväg.
- I skärgården är hundarna i denna grupp effektiva hjälpredor. De forskar igenom holmen självständigt, varvid mycket tid kan sparas in.
- Hundarna i denna grupp söker igenom stora områden och de kan användas för så kallad fri sökning.
- Till gruppen kan man räkna jakthundar som hör till spets- och stövarraserna.
Det bästa resultatet uppnås genom att förena hundar ur olika grupper. En självständigt arbetande hund söker spår och stoppar bytet. Efter det närmar man sig skallet med en mera styrbar hund som arbetar närmare. Denna tar över bytet och håller det på plats tills hundföraren kommer till platsen.
Bra exempel på områden där användning av hundar ur olika grupper är en välfungerande metod är vidsträckta vassområden och täta plantbestånd. Om endast en självständigt arbetande hund jagar mårdhunden kan denna springa undan hunden länge. Genom att låta snabba och mera styrbara hundar delta i arbetet kan man pressa bytet. Mårdhunden springer ut ur vassen och hundarna kan fånga in den. Vid detta sorts arbete måste hundarna kunna komma överens med varandra.
Utrustningen
Som grunduppsättning utrustning för den som jagar med ställande hund räcker det med pannlampa, hundpejl och ett avfångningsvapen.
Se videon: