Siirry sisältöön

Mårdhunden

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) är en invasiv främmande art som hör hemma i Sydostasien. Mårdhunden infördes under åren 1920–1950 som pälsdjur till de europeiska områdena av det dåtida Sovjetunionen. Från dessa områden har den spridit sig till Finland. Mårdhunden trivs i närheten av vattendrag och simmar eller vandrar vid behov även långa sträckor för att hitta en partner eller föda.

Mårdhund i grön miljö.
Mårdhunden är en allätare. Bild: Hannu Kekkonen

Mårdhunden är en allätare, så den äter allt från rönnbär till ägg av markhäckande fåglar. Det att mårdhunden är en allätare är de facto en av orsakerna till att den är skadlig. Mårdhundspopulationen förblir tät även på områden med liten tillgång till animalisk föda. En speciellt dålig kombination är ett lågt antal häckande fåglar under dåliga fågelår och en fortlöpande tät mårdhundspopulation.

Mårdhunden utnyttjar ofta gamla rävlyor eller grävlingars gryt som bohåla. Under milda vintrar kan mårdhunden vara aktiv hela vintern igenom. Artens snabba spridning och stammarnas storlek beror till stor del på dess goda förökningsförmåga. Mårdhundens brunsttid infaller i mars. I april–juni föder den 6–12 ungar, ibland till och med 20. Idag sträcker sig mårdhundens utbredningsområde i Finland från söder upp till linjen Torneå–Suomussalmi. I Lappland förekommer den mer sporadiskt.

På årsbasis fångas cirka 200 000 individer, och bytesmängderna ökar stadigt. Det faktum att bytesmängderna ökar antyder att mårdhundspopulationerna ständigt växer.

Kännetecken

Mårdhunden har korta ben, vilket gör att den verkar vagga framåt när den rör sig. Öronen är korta och runda. Pälsen är lång- och strävhårig och underullen mycket tät. Till färgen är mårdhunden brokig i gråbrunt och svart. Kinderna och benen är svarta eller chokladbruna. Kindhåren och sidorna är gulbruna och kan i skymningen urskiljas som ljusare områden från resten av kroppen. Mårdhunden är till storleken lika stor som grävlingen, kroppslängd cirka 45–70 cm, svanslängd 18–25 cm, vikt 3–12 kg.

Mårdhund som tittar mot kameran.
Kinderna och benen är svarta eller chokladbruna. Bild: Tomas Kansanaho

Skadlighet

Mårdhunden är en allätande opportunist som kan bilda mycket täta populationer, i synnerhet i frodiga och näringsrika livsmiljöer. Mårdhunden utnyttjar den näring som råkar finnas till hands. Under hösten äter den ofta bär, insekter och kadaver. Under häckningstiden på våren och sommaren, när naturen ännu inte bjuder på så mycket alternativ föda, kan mårdhunden dock utgöra ett märkbart hot mot markhäckande fåglar. Då fungerar fågelbon och -ungar som mårdhundens näringskällor.

Det är i synnerhet fågelvattnens och strandängarnas utrotningshotade arter som hotas av mårdhunden. Arter som häckar på marken i öppna landskap är ett lätt byte för mårdhunden. Detta blir extra tydligt i områden med täta mårdhundspopulationer. Här har fågelbon på marken ytterst små chanser att klara sig. Ett mårdhundspar kan förstöra tiotals fågelbon på en strandäng och ändå har dessa bon ingen särskilt stor betydelse för mårdhundarnas näringsintag som helhet. Ett bo med ägg är i praktiken endast ett mellanmål för en mårdhund.

Vigg med sina med sina unga vid vattnet.
Många sjöfågelarter är på tillbakagång. Så även vigg. Orsaken antas ligga i försämringen av artens livsmiljöer och i förekomsten av främmande rovdjur.Bild: Jaakko Vähämäki

I skärgården tömmer mårdhunden ofta alla bon på marken på den holme där den befinner sig. Det händer också att mårdhunden dödar ejderhonor i bona. En mårdhund som simmar ut till en holme när häckningstiden redan börjat orsakar ofta omfattande skada på holmens fågelbon, eftersom bona och fågelungarna kan vara den enda näringskällan i skärgården. Om mårdhunden eller något annat rovdjur redan förekommer på holmen innan häckningen börjar kan det hända att fåglarna låter bli att häcka helt och hållet.

Kartan
Under häckningens högsäsong kan en mårdhund besöka till och med 30 holmar och tömma sjöfåglarnas bon.

Mårdhundspopulationen inom ett område kan bli mycket tät och detta förstärker troligen den sammantagna predationen på området. Genom effektiv och långsiktig fångst kan de skador mårdhunden förorsakar minskas. Exempelvis inleddes år 2007 effektiverad fångst inom området för den cirka 400 hektar stora Gammelstadsviken, vilken är belägen i Vik, Helsingfors, och vilken är ett viktigt fågelvatten. Genom fångsten fick man under de tre första åren 300 mårdhundar eliminerade från området. Troligen hade Gammelstadsvikens område nått nära nog maximal bärkraft beträffande mårdhundspopulationen. Effektiverad fångst har nu pågått här i flera års tid. Den årliga bytesmängden har fallit och ligger numera på cirka tio individer.

Mårdhunden som smittspridare

Mårdhunden är en allätare och den utnyttjar gärna as som näring. Som följd av att den äter as bär upp till 60 procent av de vuxna mårdhundarna i södra Finland parasiter ur släktet Trichinella. Trikinerna smittar från ett djur till ett annat vid förtäring av kött som innehåller inkapslade parasitlarver. Från infekterat kött kan trikinerna överföras även till människan. Upphettning av köttet till över 70 grader Celsius dödar parasiten.

Den stora förekomsten av trikiner hos mårdhundar kan öka risken för spridning av trikinsmitta till bland annat vildsvin och björn. Av denna orsak rekommenderas att mårdhundskadaver inte används som lockbete i åtlar och att de elimineras till exempel genom nedgrävning.

En mårdhund i snårig terräng ser mot kameran.
Bild: Hannu Rämä

Mårdhunden hör till de främsta bärarna av rabies i Europa. Obehandlad leder sjukdomen hos människan ofta till döden. I Finland förekommer denna sjukdom tillsvidare inte.

Mårdhunden är också en betydande spridare av dvärgbandmask. Denna parasit kan överföras även till människan, exempelvis via bär som innehåller parasitägg. Dvärgbandmasken kan, liksom rabies, ha dödliga följder för människan.