Fångst med grythundar är en mycket effektiv metod för decimering av mårdhundsstammen. Fångst med grythundar lyckas bäst i grupp. Kunskap och färdighet kommer med erfarenhet. Därför lönar det sig att bekanta sig med denna fångstform under ledning av mer erfarna jägare.
Med grythundars hjälp fångar man mårdhundar som tar sin middagsvila under marknivån eller under en lada. Den största bytesmängden får man under vintermånaderna, då mårdhundarna bebor sina vintergryt mest hela tiden. För grytfångst används små hundraser som förädlats för arbete i gryt. Sådana raser är till exempel taxen och olika terrierraser. En bra grythund är vanligen lugn, modig och klok.
Etiska regler för jakt med grythund (PDF)
För en grytjägare är det mycket viktigt att känna till de bon som mårdhunden använder. Mårdhunden använder olika slags boplatser – gryt som grävts i marken, bon i klipphålor, stenrösen och håligheter under stenar samt ladors eller andra byggnaders grunder. Dessutom förekommer många sorters kombinationer av dessa, och gångarnas djup samt möjligheterna att jaga bytet i dem varierar mycket. Att släppa in en hund i en håla innebär alltid en risk. Det är därför alltid skäl att vara försiktig, i synnerhet när det gäller klipphålor, stenrösen och flodbranter.
Grytfångstens delfaser
Det finns olika metoder att bedriva grytfångst. Vilken metod som är lämpligast för de enskilda jägarna är i hög grad beroende av hundarnas sätt att arbeta och av jägarna själva. Vissa gräver gärna, medan andra vill ge hundarna mer tid och väntar mer tålmodigt på att mårdhunden ska komma ut ur hålan.
Man närmar sig grytet tyst och undviker att gå ovanpå grytgångarna. Innan hunden släpps lös, sätter sig jägarna på pass på säkra ställen som man kommit överens om på förhand. Vid grytfångst krävs absolut lugn – man ska aldrig skjuta mot grytets öppning och också i övrigt bör man vara ytterst försiktig när man skjuter. En lerig hund kan i snabba situationer vara vilseledande lik en mårdhund. Vilt som flyr ska inte heller skjutas om hunden befinner sig direkt bakom djuret.
Om mårdhunden inte märker något som tyder på jägarnas närvaro kan den ofta kika ut genom grytöppningen. Den kan komma ut för att den försöker fly eller bara komma ut för att sedan igen försvinna in genom ett annat hål. Den mårdhund som kommer ut kan vara samma individ som hunden jagat ut eller den kan vara en individ som inte är objekt för hundens skall. I sina vinteriden gömmer mårdhundarna sig så gott som alltid parvis.
I stora gryt i marken och i grytgångar kan mårdhunden springa undan en drivande hund länge. En ställande hund lyckas däremot ofta tränga in mårdhunden i den innersta delen av grytet och hålla den på plats med sitt skall. Om mårdhundarna inte kommer ut ur sitt gryt brukar vissa jägare byta gryt, medan andra gräver sig fram till djuren med hjälp av grythundspejl. Grytpejlen är hundens viktigaste säkerhetsutrustning. Den fästs vid hundens hals eller svans. Tack vare grytpejlen kan man följa med hundens position noga. Ur den grävda gropen lyfter man ut hunden och avlivar mårdhunden med ett skott.
Om man inte lyckas fälla mårdhunden med grytfångst kan man ännu efter skymningens infall stanna kvar i närheten av grytet och vänta på att mårdhunden kommer ut. Mycket ofta lämnar mårdhunden sitt gryt och fortsätter mot följande boplats under påföljande natt. Också en jägare som ger sig ut för att spåra upp mårdhunden följande dag kan hitta den, eventuellt till och med på ett ställe som är lättare att komma åt.
Kartläggning av gryt
Den största effekten på mårdhundsstammen fås när grytfångsten bedrivs systematiskt. Förutsättningen för detta är att man känner till jaktområdets markhålor och övriga gömställen. När kartläggningen av vinteridena gjorts med omsorg kan idena tömmas ett i taget. Det lönar sig att fråga de övriga medlemmarna i jaktföreningen var grytena finns, i synnerhet erfarna grytjägare och medlemmar som bedriver jakt på räv med drivande hund.
De gryt som används av mårdhundar kan sökas genom att följa fotavtrycken i snön, men även när marken är bar är det möjligt att kartlägga mårdhundarnas gömställen. Vanligen visar det sig redan vid en kontroll med blotta ögat att lador är bra gömställen eller att de redan är bebodda. Mårdhunden använder gärna gryt och hålor som grävlingen grävt. Därför kan grävlingens spår leda jägaren till mårdhunden. Grävlingen har som vana att röra sig längs samma stigar från ett gryt till ett annat, varför det uppstår ett nätverk av stigar mellan gryten. När man hittat ett gryt kan man genom att följa stigarna hitta också de andra gryten och även rastplatserna. Stigarna är normalt ungefär så breda som en hand och de stenar och stubbar som finns vid den har ingen mossa kvar, för att den har slitits bort.
Ett mårdhundspar kan bo i ett grävlingsgryt samtidigt med grävlingen. Detta kan innebära ett problem om man vill fånga endast mårdhundarna och om man utgående ifrån tassavtrycken inte kan bedöma huruvida det också finns en grävling i grytet. Ett grävlingsgryt i aktiv användning uppvisar dock vissa typiska kännetecken som kan hjälpa jägaren att avgöra om grävlingen är på plats. Innan grävlingen går i ide brukar den tömma grytet på överflödig jord. Denna jord bildar en hög framför ingången till grytet. Dessutom brukar grävlingen med jämna mellanrum bära ut gräs och andra växter som den använt för att göra boet mjukt. Även om grävlingen lämnar sin bohåla kan mårdhunden fortsätta att utnyttja den. I sådana fall saknas de jordhögar och det utburna vadderingsmaterial som är typiska för grävlingen. Mårdhunden utsöndrar också en mycket säregen doft som man ofta kan känna vid mynningen till ett gryt som bebos av en mårdhund.
Också räven använder gryt som sitt bo, men rävlyor är året om lätta att känna igen på tassavtrycken. Dessutom brukar man runt rävlyan kunna se matrester och ben som räven gnagt på.
Återställning av gryt
En mårdhund som fastnat i ett gryt måste ofta grävas fram. För att få gräva behöver man tillstånd från markägaren. Med tanke på andra som rör sig i naturen är det skäl att återställa grytet till sitt ursprungliga skick efteråt. När man gräver i ett gryt förändras dess ursprungliga form och det blir en dragig och otrevlig plats för mårdhunden. Det lönar sig att återställa grytet i ursprungligt skick, för i ett gryt som är väl återställt trivs mårdhundsparen även i framtiden. På detta sätt får man dem fångade med en mindre arbetsinsats. Även om man inte återställer grytet, hittar mårdhunden en ny boplats på området.
Vid återställandet av gryt eller andra vinteriden strävar man efter att i så hög grad som möjligt återskapa ursprungliga förhållanden. Man försöker hindra ljus och luftdrag från att komma in via taket, det vill säga ”lägger lock på”. Som stödmaterial för locket används stammar av unga träd i tjocklek med en handled, eller platta stenar. Mellanrummen mellan trädstammarna tätas med barrträdskvistar och fylls försiktigt med jord. Det lönar sig att markera locket med en käpp, så att det går att hitta även under ett nytt täcke av snö.