Minken (Neovison vison) hör ursprungligen hemma i Nordamerika och introducerades i Finland för uppfödning i pälsdjursfarmar. Finlands minkstam har vuxit fram ur individer som rymt från pälsdjursfarmarna. Minken förekommer i stora mängder i närheten av vattendrag. Den utnyttjar bland annat fisk samt sjöfågelägg och -ungar som näring.
I Finland har det inte tidigare förekommit något mårddjur som kan simma långa sträckor. Våra endemiska arter löper sålunda stor risk att bli byte för minken, för de har ännu inte hunnit utveckla några försvarsmekanismer.
Minkens brunsttid infaller i mars. I april–maj föder den 2–6 ungar i sin lya i en strandbrink.
Kännetecken
Minkens kropp är långsmal och smidig, benen är korta. Öronen är små. Till färgen är minken svartbrun, ibland nästan svart. Ett tydligt kännetecken är den vita färgen vid underläppen. På bröstet och magen förekommer ibland vita fläckar. Minkens färg varierar mycket och därför kan den förväxlas med flodillern.
Kroppslängd 30–70 cm, svanslängd 15–21 cm, vikt 360–1 750 g. I samma typ av livsmiljö trivs också uttern, men uttern är betydligt större än minken.
Skadlighet
Minkens skadlighet för den finska naturen märks tydligt under fåglarnas häckningstid, då minken dödar fågelhonor och fågelungar. På ett för mårddjur typiskt sätt försöker minken utnyttja sporadiska förekomster av byten maximalt, vilket ofta leder till ett stort antal döda fåglar. På grund av minkens sätt att jaga kan redan ett lågt antal minkar inom ett visst område orsaka stor skada på lokal nivå för sjöfåglarna och deras ungar. Inom minkens utbredningsområde är det inte ovanligt att se omfattande fågeldödlighet och stora bytesgömmor om våren.
Minkens predation är inte den enda faktorn som har negativ inverkan på sjöfåglarnas häckningsframgång. Redan det att minken finns närvarande inom fåglarnas häckningsområde kan leda till att fåglarna inte alls häckar. Med andra ord är det så att inte bara minkens predation utan även dess blotta närvaro inverkar på fågelpopulationernas fortplantningskvoter.
Minken är också en starkt konkurrerande art, vilket har gjort att flodillern, som hör till de endemiska arterna, har gått tillbaka. Flodillern upptog minkens ekologiska nisch innan minken anlände. Även om flodillern upptog minkens ekologiska nisch innan denna anlände, trivdes den dock inte i skärgården, vilket minken däremot gör. Sjöfåglar som häckar vid havet är inte anpassade till en predator av minkens sort och minken kan därför orsaka ytterst stora problem för skärgårdsnaturens livsmiljöer.